Fast samtidigt som jag skriver det här undrar jag om tiden är mogen att ”runda av” en gång för alla. Tiden i Hyderabad har satt djupa spår, det märker jag redan. Jag har ett större register att hämta erfarenheter från. Det känns tydligt. Jag kan hantera stressfulla situationer på ett mer avkopplat sätt. Ställer inte lika höga krav på livet. Kan ibland bara luta mig tillbaks och inse att jag är glad att jag och min familj är friska. Det är trots allt viktigast. Att sedan husaffärer håller på att gå åt fanders, överlever man. (Misstänkt stank av ”mögel” på tillträdesdagen för nya huset visade sig vara en färsk fuktskada och ett illaluktande avlopp i köket). Tor och jag jobbar bättre ihop än någonsin. Carl har utvecklats och är tydligt på väg mot en egen person, tonåring som han är numera. När jag tänkt tillbaks på tiden i Hyderabad nu i sommar, så har två saker slagit mig.

Det första handlar om den starka känsla jag hade när vi flyttade ner till Hyderabad, att vi skulle till ”världens ände”. Jag visste i princip ingenting om Hyderabad före vi kom dit och ”då kan det ju inte hända något där” (vilket var min förutfattade mening). Vår första vecka blev en rivstart, som jag tänkt tillbaks på en hel del i sommar. Den veckan var otroligt händelserik. Vi kom en onsdag. På fredagen var det upplopp i gamla stan med anledning av de danska ”Mohammedteckningarna” och vi ”vita” Ericssonare blev rekommenderade att ta bilen till den närbelägna restaurangen i stället för att gå (av säkerhetsskäl). På söndagen var tidningarna fyllda med stora svarta rubriker om att Indien hade drabbats av fågelinfluensan och jag undrade vad vi skulle livnära oss på i ett års tid. I brist på fläskkött och nötkött hade jag planerat att det skulle bli kyckling, eftersom varken Tor eller Carl äter lamm. På måndagen invaderades hotellet där vi bodde av den amerikanska säkerhetstjänsten som skulle förbereda president Bushs besök i Hyderabad två veckor senare och vi fick byta hotell. Så fel man kan ha. Det blev en omskakande början som förändrat mitt sätt att hantera risker. Man kan inte undvika risken att dö en förtidig död, men man kan minimera den med en större medvetenhet och följsamhet i riskfyllda situationer.

Den andra handlar om vänskap. Det kände jag redan i början av vistelsen, att vänner var viktigt att ha kontakt med för att kunna möta motgångar och svårigheter på ett något sånär balanserat sätt. I början var naturligtvis ni i Sverige de absolut viktigaste stöttepelarna. Ganska snart träffade jag Hanna (Sydafrika), som blev min närmaste vän och slagkämpe i staden Hyderabad. Vi kämpade på så gott vi kunde i denna nya omgivning. Trots att vi kom från var sin ände av världen hade vi förvånansvärt lika värderingar. Tack vare henne stod jag ut med mycket av de tråkigheter som hände mellan oss och de övriga svenska familjerna (som var där i början). Länge kände jag mig utanför och inte värd andras vänskap, men så småningom lärde jag ändå känna flera personer i lite olika sammanhang (Ericsson expats, bokklubben, golf och Carls skola, dock bara ”expatsammanhang”). Riktigt hur mycket dessa personer betyder för mig (och jag för dem) insåg jag egentligen inte riktigt förrän det var dags att åka hem. Idag är det med innerlig värme jag tänker på dem som jag fått ynnesten att lära känna, trots att vi kommer från så vitt skilda delar av världen. Ja, en ynnest är det, som jag verkligen är tacksam över.

Nu har vi flyttat igen. Det är dags att utforska en ny stad med nya människor och skapa ett nytt liv. Men som jag ser det så byter man inte ut gamla vänner mot nya. Man behöver vårda de gamla och komplettera med nya, så gott man kan. Så går livet vidare.

Välkommen till Linköping! Vi bor bara fem minuter från motorvägen, så stanna gärna på en kopp kaffe när ni har vägarna förbi. Det finns mycket mer att berätta och diskutera. Så vill vi ju naturligtvis höra hur du har det. Vi nås på våra gamla vanliga mobiler och e-postadresser.

I Sverige väntar Tor på Carl och mig. Huset är sålt och första skeppningen hem är sent med flyg. De sista sakerna går med båt i augusti, efter att Tor avslutat sitt kontrakt. De beräknas anlända i november. Så mitt uppdrag nu är att förbereda resten av packningen. Vad ska hem med båt till november? Vad måste vi få med nu? Vad ska vi lämna kvar och vem ska få vad?

Åssa ska vi flytta mellan Rönninge och Linköping och så är det ju midsommar och semester i Blekinge…

Grovt ser planen för sommaren ut på följande sätt:

Välkomna tillbaks i våra liv

* september 2001
+ 4 juni 2007

Bombningen är ouppklarad. Polisen har hittat några spår, och gripit fel person…

Budgivningen på vårt hus är i full gång. Vi kan bara konstatera att bostadsmarknaden är het. Overklig känsla med dessa siffror som visas på telefonens display efter varje nytt bud. (Så var det även i Linköping). ”Bara siffror”, men ändå inte.

Jag får en känsla av att det är något overkligt över hela tillvaron. Betar av fler och fler saker på ”Vill göra före vi åker hem”-listan. Skickade ut inbjudan till ”Farwell party” igår, men kallade det bara ”Party”. Bara en fest, men ändå inte.

Däremot väntar Tor och jag med viss oro på att Carl ska komma hem från skolan. Tydligen skulle de skicka hem barnen tidigare, men ännu har ingen Carl dykt upp. 20 minuter kvar tills han normalt kommer hem med bussen. Vi vet inget om bakgrunden till bomben eller vem/vilka som ligger bakom…

______________________________________________________

Nu kom Carl. Han mår bra, han också!

En första summering
Att avrunda innebär också att summera. Under lång tid har jag, trots många tunga perioder och mycket motgångar, sett fram emot att komma hem för att få reda på vad vi lärt oss. Hur vi utvecklats. Nu när hemresan börjar närma sig, börjar det välbekanta tvivlet komma. Vad har vi lärt oss egentligen? Min tidigare så övertygande bild om att vi fått vidgade vyer och blivit starkare som människor, börjar naggas i kanten.

Föraktet
Det som framstår tydligast just nu är vårt förakt mot Indien och indier. Hur vi under alla motgångar och missförstånd sakta utvecklat ett sätt att se ner på de ”okunniga, långsamma och ineffektiva indierna”. Det är ingen bild att vara stolt över. Medan jag skriver det här inser jag att den bilden naturligtvis är splittrad (som så mycket annat om Indien). Vi har, till viss del, fortfarande respekt för de människor vi möter. Ofta de som försöker, trots begränsade kunskaper och verktyg. De vill väl, men ofta blir det ändå inte bra. Det kan man trots allt respektera. Möjligheterna att lyckas (fullt ut i våra ögon) är och förblir begränsade för många i Indien. Föraktet blommar ut när vi möter människor som inte försöker, som vill ta genvägar genom att utnyttja oss. De som så tydligt arbetar för sitt eget bästa, ljuger när det behövs och inte gör det vi så självklart förväntar oss. Det vi behöver för att få en fungerande vardag. (Hit hör mycket som har med Ericsson Indien att göra, tyvärr). Exempel är att få flygbiljetter till hemresor som vi planerat flera månader i förväg, att aldrig vara riktigt säker på att varor eller tjänster som vi beställer kommer vara klara i tid och vara gjorda så som vi tänkt oss samt att slippa betala ett högre pris bara för att vi har en ljus hudfärg. Vad gör man med en sådan grundtanke om det land man lever i?

Baksätet
Själv har jag börjat nöja mig med att sitta i baksätet. I början av vistelsen kände jag så tydligt att högsta maktpositionen i bilen var det främre passagerarsätet. Där sitter mannen i familjen. Jag fick tvinga mig till att sitta där, bara för att bryta mönstret och ta för mig av makten. Det kulturella mönstret att frun är nummer två, efter mannen, störde mig enormt. Nu har jag sakta resignerat. Först tyckte jag det var ett framsteg att jag funnit mig så pass bra till rätta att jag med frid i sinnet kunde upplåta det främre passagerarsätet till någon annan. Jag behövde inte markera makten längre (och vår chaufför Rahemat Ali kunde koppla av lite mer). Men nu känns det som jag gett upp. Jag nöjer mig att åka i baksätet även när det gäller andra saker. Jag har tydligen vant mig att Tor fixar (vilket även andra förväntar sig att han gör, han är ju man). Det är ett snålåkande som inte känns utvecklande. Tydligt ”hemmafrubeteende” skulle jag säga. Det känns inte bra, inte alls. Det djävligaste är att det bara är jag som kan ändra på det. Det finns ingen att skylla på…

Kollision i jämställdhetens tecken
I böckernas värld, där jag ofta befinner mig, är jag mitt i en kollision. Jämställdhetens värderingar kolliderar jordbävningsartat när jag nu försöker sätta mig in i kvinnornas situation i olika delar av den muslimska världen (där ”hemmafru” många gånger bara är förnamnet…). Där traditionen styr, tydligen både till fördel och fundamentalistisk nackdel. Samtidigt väcks min nyfikenhet av böcker som exempelvis om den svenska kvinnliga journalisten som redan vid trettio inser att hon utvecklats till en surfitta, med bra jobb, man och barn. En känsla jag med bävan känner igen. Tankar väcks kring vad som offras på jämställdhetens altare, både med tanke på ökad jämställdhet och stärkta traditioner.

Om nu meningen med livet är att reproducera oss och bidra till ett fungerande samhälle, så borde min plats faktiskt vara i hemmet med ansvar för Carl och Tors välbefinnande. En plats jag själv aldrig funnit speciellt åtråvärd. Är det mina förväntningar som är fel inställda? Eller håller jag på att förlora perspektivet fullständigt? Eller ställer jag helt fel frågor? (Det här kanske inte handlar om mig? Det kanske handlar om något helt annat, något mycket större?) Undrar om tiden och ökad distans kommer ge några svar på dessa frågor. Kanske blir det så att livet fortsätter med att väcka nya frågor, igen och igen och igen… Jag kommer aldrig komma fram, ”bara” upptäcka nytt.

Det där sista känns helt plötsligt väldigt sant, men det ger mig dubbla känslor. Jag skulle gärna vilja ”komma fram” någon gång, fast samtidigt tycker jag det låter spännande med ständigt nya insikter och ifrågasättanden. Det är på något sätt meningen med livet, det med.

Det har planerats en hel del sedan nyår! Vi har köpt hus i Linköping för att prova på att bo där. Ett blått hus i centrala sta’n med utsikt över vidderna. I slutet av maj går vårt älskade hem i Rönninge ut till försäljning. Mycket känslor är i farten. Det är minst sagt läskigt, men också spännande.

Välkommen till Linköping i augusti och framåt :-)

Delhi
Det började över förväntan med ett flyg som var i tid och ett tre stjärnigt hotell i Delhi utan synliga kackerlackor men med riktigt god mat. I Delhi åkte vi Metro (så fräscht och bekvämt) och världens enda ångdrivna monorälståg. Monorälståget hittade vi på järnvägsmuseet. En sådan röta att vi råkade åka dit på en söndag. Det är nämligen den enda dagen då de eldar i tåget och låter besökare åka en tur. Det var faktiskt riktigt roligt. Så knäppt med ett tåg som går på räls på ena sidan och har ett stort hjul på den andra. Det gällde att lasta vagnen i rätt ordning så den inte tippade…

Agra
Efter två dagars omväxlande turistande i storstaden Delhi, så var det dags att ta tåget till Agra och Taj Mahal. Agra visade sig vara en fruktansvärd håla, så fult och helt anpassat efter turism. Hotellet stank av något som vi inte riktigt kunde avgöra om det var gamla sopor eller misskötta toaletter. Men vi fick i alla fall se Taj Mahal i soluppgången, som jag ville. Vi fick fajtas en del med taxichaffören (som absolut skulle köra oss till alla dessa affärer) och Tor hade ett rejält gräl vid biljettluckan vid Taj Mahal. Han har fullkomligt ruttnat på att som vit man bli betraktad som en vandrande bankomat. Vi blev inte accepterade som indier (vilket vi oftast blir när det gäller inträde till olika museer och turistmål eftersom vi har skriftliga bevis för våra uppehållstillstånd). Så Tor fick, efter mycket skällande och grymtande utan nytta, betala 1500 Rs i stället för 40 Rs för två inträdesbiljetter. (Jo, det är skillnad i priset om du är ”Indian” eller ”Foreigner” och Carl gick in gratis). Om det var den olyckliga början på morgonen eller något annat som gjorde att jag inte riktigt lyckades uppskatta Taj Mahals skönhet, vet jag inte. För det känns som det var först när jag kom hem och tittade på bilderna som jag insåg hur vackert det verkligen var. Det kallas inte en av världens vackraste byggnader för inte.

Tåg
Sedan fick vi lära oss massor om att åka tåg i Indien. Tåg blir försenade. Det är dumt att gå på fel tåg, även om det går till rätt slutstation. Din biljett gäller bara det tåg du köpt den till. Det går att köpa biljett på tåget (200 Rs extra per biljett) men det är av någon anledning inte självklart. Jag tror det handlar om extra pengar till konduktören. (Tor fick ta den smällen). Även om du noggrant skriver på en lapp vart du ska åka, så kan du få fel biljett. Även om du kollar alla biljetter minutiöst noga kan du missa små detaljer som till vilken station biljetten gäller. (Tydligt skriven information, som på en tågbiljett, är inget som indierna är bra på). Men lite tröttare, lite senare och lite fattigare kom vi i alla fall fram till Corbett National Park vid foten av Himalaya. Solen strålade och fåglarna kvittrade. Från och med nu tog jag hand om alla kontakter med chaufförer och hotellpersonal, för att lätta på trycket på Tor, men det var många gånger han fick säga (även till samma personer) ”Talk to my wife. Idon’t know anything”. Ja, ja, sådan är kulturen.

Corbett National Park
Under de tre dagarna i och kring Corbett upptäckte jag två saker: När det regnar blir det kallt, även i Indien. Safari är himla kul!

Tyvärr blev det ingen elefantritt. Den regnade bort. Men jeep fungerade också bra. Att åka in till Dhikala, långt in i parken, var en upplevelse. Det var så otroligt skönt att få uppleva vacker natur, med gröna skogar, böljande berg, karga grässlätter och slingrade floder. Luften var så frisk, speciellt efter regnen. Vi såg massor av hjortar (alla fyra sorter) och fåglar. Vi såg krokodiler på avstånd samt vildsvin och schakaler väldigt nära och vi hörde hjortarnas varningsrop för tiger. Det spännande var att vi inte visste vad vi skulle se bakom nästa vägkrök. Oftast var det bara träd eller möjligtvis en termitstack, ibland något djur vi sett förut och så kom de där glädjestunderna när vi fick se något nytt. Mest spännande var elefanthjorden. Den här perioden på året befinner de sig mest uppe i bergen för att äta bambu och då ser man dem inte. Men en hjord var faktiskt nere i dalen. Det var häftigt att plötsligt träffa på en hel hjord med stora och små vilda elefanter. Som närmast var vi bara ett tiotal meter från dem.

Oftast är jag väldigt glad över att ha en pratglad och djurälskande son, men på väg ut ur parken började jag fundera. Vi träffade nämligen på elefanthjorden igen. Carl satt längst bak i den öppna jeepen och började glatt småprata med de stora djuren som befann sig några meter in i skogen. Det uppskattades inte. Helt plötsligt kom hannen utrusande ur skogen och chauffören fick bråttom att trycka gasen i botten. Jag är glad att jeepen svarade så snabbt som den gjorde. Efter några gastkramande sekunder gav elefanthannen upp jakten och trumpetade ut sin ilska som farväl. När vi vände oss om såg vi två små söta elefantungar mitt i hjorden bakom den beskyddande hannen. Jo, även om vissa djur, som hjorten vid parkeringen i Dhikala, blivit vana vid människor så är de flesta fortfarande påtagligt vilda!

Himalaya
På höga höjder kommer det inte regn. Det kommer snö och det händer att turister blir insnöade. Det tog ett tag innan jag insåg att det faktiskt var av omtanke om oss som de bytte övernattningsställe från Pangot till Sat Tal. Där riskerade vi inte att bli insnöade. Så efter ett antal kommunikationsfnurror och en lugn morgon vid floden intill hotell Tiger-Camp, så bar det av upp i de lägre regionerna av Himalaya. Vi kom inte högre än 2 200 meter upp (!?!), men utsikten var storslagen. Visserligen hade molnen stigit så vi bara kunde skymta vissa snöfläckar på topparna av de högsta bergen långt i fjärran, men det var tillräckligt storslaget för mig! Balsam för själen!

Det enkla övernattningsstället i Sat Tal hade sin egen charm, med lergolv och en värmande brasa. Vi var de enda gästerna och värden tog väl hand om oss. Nu när vi betat av de tre ”måstena” (Taj Mahal, safari och Himalaya) så tog vi det lugnt. Tor och Carl fick sin efterlängtade sovmorgon innan vi tog en lugn långpromenad i den djupa dalen nedanför oss.

Hemresa
På kvällen tog nattåget oss tillbaka (utan missöden, bara en snarkande medpassagerare) till ett stängt Delhi. Jag hade glömt att det var Holi (då hinduerna leker och slänger färg på varandra) och det mesta var stängt, däribland alla affärer, restauranger och museer. Men vi hittade faktiskt ett par öppna fik och några helt klart sevärda monument som inte var stängda.

Efter en lång dag tog vi flyget hem till Hyderabad och värmen. Nu förstår jag varför Hyderabad anses ligga i södra Indien. Här blir det aldrig riktigt kallt, det är varmt året om. Jag har ju alltid beskrivit den som ”mitt i halvö-triangeln”, men ”triangeln” saknar faktiskt den norra delen av Indien och Indien är stort! Det är bra att resa för då får man nya perspektiv på saker och ting.

Och dessutom fick jag till slut användning för min vår/höst-jacka från Sverige. Nästa gång tar jag med mig regnbyxor och ylletröja också…

Kavitha och Maliny, som både vuxit upp i Hyderabad men bott stora delar av sitt liv i USA, berättade igår på bokklubbsmötet att förr åkte människor till Hyderabad över sommaren för det var en så sval stad. Då var det tydligen en betydligt vackrare stad med mycket lummiga träd och varken mycket bilar eller byggnader. Vi nyinflyttade hade svårt att förstå den berättelsen. Det är i början av mars och värmen har börjat komma på allvar. Igår drog jag för gardinerna för att hålla värmen ute under sommaren och tog ut bomullsfilten ur påslakanet. Tyvärr drack jag för lite under dagen så på eftermiddagen kom huvudvärken. Sommaren är på väg.

 (Hm, en tydlig reaktion efter vår resa, som beskrivs i nästa inlägg).

När Tor kommer hem från styrketräningen en timme senare, vrider han upp det mintgröna reglaget till 2 och får som vanligt fyra alldeles lagom rostade brödskivor.

Nu tror jag faktiskt inte det beror på mig personligen, att Comfort beter sig så här. Jag misstänker snarare att det beror på en markant skillnad i spänning i eluttagen, för de olika tidpunkterna. Men helt säker kan man ju inte vara.