Det börjar bli dags
Det känns som det börjar bli dags. Bli dags att flytta hem, är väl det jag tänker på mest, men även att avrunda vistelsen här i Indien. Kanske är det nu tid för att göra det som aldrig blev gjort. Det är absolut läge att avrunda de vänskapsband man knutit. Att hålla kontakten kommer inte att gå automatiskt. Här kommer behövas insatser. Dags att förbereda det som kommer i Sverige, det nya livet. Ett liv med mindre betoning på ”annorlunda”, men absolut med många nya inslag.
En första summering
Att avrunda innebär också att summera. Under lång tid har jag, trots många tunga perioder och mycket motgångar, sett fram emot att komma hem för att få reda på vad vi lärt oss. Hur vi utvecklats. Nu när hemresan börjar närma sig, börjar det välbekanta tvivlet komma. Vad har vi lärt oss egentligen? Min tidigare så övertygande bild om att vi fått vidgade vyer och blivit starkare som människor, börjar naggas i kanten.
Föraktet
Det som framstår tydligast just nu är vårt förakt mot Indien och indier. Hur vi under alla motgångar och missförstånd sakta utvecklat ett sätt att se ner på de ”okunniga, långsamma och ineffektiva indierna”. Det är ingen bild att vara stolt över. Medan jag skriver det här inser jag att den bilden naturligtvis är splittrad (som så mycket annat om Indien). Vi har, till viss del, fortfarande respekt för de människor vi möter. Ofta de som försöker, trots begränsade kunskaper och verktyg. De vill väl, men ofta blir det ändå inte bra. Det kan man trots allt respektera. Möjligheterna att lyckas (fullt ut i våra ögon) är och förblir begränsade för många i Indien. Föraktet blommar ut när vi möter människor som inte försöker, som vill ta genvägar genom att utnyttja oss. De som så tydligt arbetar för sitt eget bästa, ljuger när det behövs och inte gör det vi så självklart förväntar oss. Det vi behöver för att få en fungerande vardag. (Hit hör mycket som har med Ericsson Indien att göra, tyvärr). Exempel är att få flygbiljetter till hemresor som vi planerat flera månader i förväg, att aldrig vara riktigt säker på att varor eller tjänster som vi beställer kommer vara klara i tid och vara gjorda så som vi tänkt oss samt att slippa betala ett högre pris bara för att vi har en ljus hudfärg. Vad gör man med en sådan grundtanke om det land man lever i?
Baksätet
Själv har jag börjat nöja mig med att sitta i baksätet. I början av vistelsen kände jag så tydligt att högsta maktpositionen i bilen var det främre passagerarsätet. Där sitter mannen i familjen. Jag fick tvinga mig till att sitta där, bara för att bryta mönstret och ta för mig av makten. Det kulturella mönstret att frun är nummer två, efter mannen, störde mig enormt. Nu har jag sakta resignerat. Först tyckte jag det var ett framsteg att jag funnit mig så pass bra till rätta att jag med frid i sinnet kunde upplåta det främre passagerarsätet till någon annan. Jag behövde inte markera makten längre (och vår chaufför Rahemat Ali kunde koppla av lite mer). Men nu känns det som jag gett upp. Jag nöjer mig att åka i baksätet även när det gäller andra saker. Jag har tydligen vant mig att Tor fixar (vilket även andra förväntar sig att han gör, han är ju man). Det är ett snålåkande som inte känns utvecklande. Tydligt ”hemmafrubeteende” skulle jag säga. Det känns inte bra, inte alls. Det djävligaste är att det bara är jag som kan ändra på det. Det finns ingen att skylla på…
Kollision i jämställdhetens tecken
I böckernas värld, där jag ofta befinner mig, är jag mitt i en kollision. Jämställdhetens värderingar kolliderar jordbävningsartat när jag nu försöker sätta mig in i kvinnornas situation i olika delar av den muslimska världen (där ”hemmafru” många gånger bara är förnamnet…). Där traditionen styr, tydligen både till fördel och fundamentalistisk nackdel. Samtidigt väcks min nyfikenhet av böcker som exempelvis om den svenska kvinnliga journalisten som redan vid trettio inser att hon utvecklats till en surfitta, med bra jobb, man och barn. En känsla jag med bävan känner igen. Tankar väcks kring vad som offras på jämställdhetens altare, både med tanke på ökad jämställdhet och stärkta traditioner.
Om nu meningen med livet är att reproducera oss och bidra till ett fungerande samhälle, så borde min plats faktiskt vara i hemmet med ansvar för Carl och Tors välbefinnande. En plats jag själv aldrig funnit speciellt åtråvärd. Är det mina förväntningar som är fel inställda? Eller håller jag på att förlora perspektivet fullständigt? Eller ställer jag helt fel frågor? (Det här kanske inte handlar om mig? Det kanske handlar om något helt annat, något mycket större?) Undrar om tiden och ökad distans kommer ge några svar på dessa frågor. Kanske blir det så att livet fortsätter med att väcka nya frågor, igen och igen och igen… Jag kommer aldrig komma fram, ”bara” upptäcka nytt.
Det där sista känns helt plötsligt väldigt sant, men det ger mig dubbla känslor. Jag skulle gärna vilja ”komma fram” någon gång, fast samtidigt tycker jag det låter spännande med ständigt nya insikter och ifrågasättanden. Det är på något sätt meningen med livet, det med.