Jagad av vild elefant
Efter att varit ute på vår ”Se mer av Indien”-resa, så inser jag hur mycket jag saknar skogar, berg och vackra vyer. Det blev precis en sådan resa som jag förväntat mig. Vissa saker gick enligt plan andra inte. Vi är alla tre väldigt nöjda över att ha fått uppleva mer av Indien även om vi är lite trötta och slitna efter veckan som varit.
Delhi
Det började över förväntan med ett flyg som var i tid och ett tre stjärnigt hotell i Delhi utan synliga kackerlackor men med riktigt god mat. I Delhi åkte vi Metro (så fräscht och bekvämt) och världens enda ångdrivna monorälståg. Monorälståget hittade vi på järnvägsmuseet. En sådan röta att vi råkade åka dit på en söndag. Det är nämligen den enda dagen då de eldar i tåget och låter besökare åka en tur. Det var faktiskt riktigt roligt. Så knäppt med ett tåg som går på räls på ena sidan och har ett stort hjul på den andra. Det gällde att lasta vagnen i rätt ordning så den inte tippade…
Agra
Efter två dagars omväxlande turistande i storstaden Delhi, så var det dags att ta tåget till Agra och Taj Mahal. Agra visade sig vara en fruktansvärd håla, så fult och helt anpassat efter turism. Hotellet stank av något som vi inte riktigt kunde avgöra om det var gamla sopor eller misskötta toaletter. Men vi fick i alla fall se Taj Mahal i soluppgången, som jag ville. Vi fick fajtas en del med taxichaffören (som absolut skulle köra oss till alla dessa affärer) och Tor hade ett rejält gräl vid biljettluckan vid Taj Mahal. Han har fullkomligt ruttnat på att som vit man bli betraktad som en vandrande bankomat. Vi blev inte accepterade som indier (vilket vi oftast blir när det gäller inträde till olika museer och turistmål eftersom vi har skriftliga bevis för våra uppehållstillstånd). Så Tor fick, efter mycket skällande och grymtande utan nytta, betala 1500 Rs i stället för 40 Rs för två inträdesbiljetter. (Jo, det är skillnad i priset om du är ”Indian” eller ”Foreigner” och Carl gick in gratis). Om det var den olyckliga början på morgonen eller något annat som gjorde att jag inte riktigt lyckades uppskatta Taj Mahals skönhet, vet jag inte. För det känns som det var först när jag kom hem och tittade på bilderna som jag insåg hur vackert det verkligen var. Det kallas inte en av världens vackraste byggnader för inte.
Tåg
Sedan fick vi lära oss massor om att åka tåg i Indien. Tåg blir försenade. Det är dumt att gå på fel tåg, även om det går till rätt slutstation. Din biljett gäller bara det tåg du köpt den till. Det går att köpa biljett på tåget (200 Rs extra per biljett) men det är av någon anledning inte självklart. Jag tror det handlar om extra pengar till konduktören. (Tor fick ta den smällen). Även om du noggrant skriver på en lapp vart du ska åka, så kan du få fel biljett. Även om du kollar alla biljetter minutiöst noga kan du missa små detaljer som till vilken station biljetten gäller. (Tydligt skriven information, som på en tågbiljett, är inget som indierna är bra på). Men lite tröttare, lite senare och lite fattigare kom vi i alla fall fram till Corbett National Park vid foten av Himalaya. Solen strålade och fåglarna kvittrade. Från och med nu tog jag hand om alla kontakter med chaufförer och hotellpersonal, för att lätta på trycket på Tor, men det var många gånger han fick säga (även till samma personer) ”Talk to my wife. Idon’t know anything”. Ja, ja, sådan är kulturen.
Corbett National Park
Under de tre dagarna i och kring Corbett upptäckte jag två saker: När det regnar blir det kallt, även i Indien. Safari är himla kul!
Tyvärr blev det ingen elefantritt. Den regnade bort. Men jeep fungerade också bra. Att åka in till Dhikala, långt in i parken, var en upplevelse. Det var så otroligt skönt att få uppleva vacker natur, med gröna skogar, böljande berg, karga grässlätter och slingrade floder. Luften var så frisk, speciellt efter regnen. Vi såg massor av hjortar (alla fyra sorter) och fåglar. Vi såg krokodiler på avstånd samt vildsvin och schakaler väldigt nära och vi hörde hjortarnas varningsrop för tiger. Det spännande var att vi inte visste vad vi skulle se bakom nästa vägkrök. Oftast var det bara träd eller möjligtvis en termitstack, ibland något djur vi sett förut och så kom de där glädjestunderna när vi fick se något nytt. Mest spännande var elefanthjorden. Den här perioden på året befinner de sig mest uppe i bergen för att äta bambu och då ser man dem inte. Men en hjord var faktiskt nere i dalen. Det var häftigt att plötsligt träffa på en hel hjord med stora och små vilda elefanter. Som närmast var vi bara ett tiotal meter från dem.
Oftast är jag väldigt glad över att ha en pratglad och djurälskande son, men på väg ut ur parken började jag fundera. Vi träffade nämligen på elefanthjorden igen. Carl satt längst bak i den öppna jeepen och började glatt småprata med de stora djuren som befann sig några meter in i skogen. Det uppskattades inte. Helt plötsligt kom hannen utrusande ur skogen och chauffören fick bråttom att trycka gasen i botten. Jag är glad att jeepen svarade så snabbt som den gjorde. Efter några gastkramande sekunder gav elefanthannen upp jakten och trumpetade ut sin ilska som farväl. När vi vände oss om såg vi två små söta elefantungar mitt i hjorden bakom den beskyddande hannen. Jo, även om vissa djur, som hjorten vid parkeringen i Dhikala, blivit vana vid människor så är de flesta fortfarande påtagligt vilda!
Himalaya
På höga höjder kommer det inte regn. Det kommer snö och det händer att turister blir insnöade. Det tog ett tag innan jag insåg att det faktiskt var av omtanke om oss som de bytte övernattningsställe från Pangot till Sat Tal. Där riskerade vi inte att bli insnöade. Så efter ett antal kommunikationsfnurror och en lugn morgon vid floden intill hotell Tiger-Camp, så bar det av upp i de lägre regionerna av Himalaya. Vi kom inte högre än 2 200 meter upp (!?!), men utsikten var storslagen. Visserligen hade molnen stigit så vi bara kunde skymta vissa snöfläckar på topparna av de högsta bergen långt i fjärran, men det var tillräckligt storslaget för mig! Balsam för själen!
Det enkla övernattningsstället i Sat Tal hade sin egen charm, med lergolv och en värmande brasa. Vi var de enda gästerna och värden tog väl hand om oss. Nu när vi betat av de tre ”måstena” (Taj Mahal, safari och Himalaya) så tog vi det lugnt. Tor och Carl fick sin efterlängtade sovmorgon innan vi tog en lugn långpromenad i den djupa dalen nedanför oss.
Hemresa
På kvällen tog nattåget oss tillbaka (utan missöden, bara en snarkande medpassagerare) till ett stängt Delhi. Jag hade glömt att det var Holi (då hinduerna leker och slänger färg på varandra) och det mesta var stängt, däribland alla affärer, restauranger och museer. Men vi hittade faktiskt ett par öppna fik och några helt klart sevärda monument som inte var stängda.
Efter en lång dag tog vi flyget hem till Hyderabad och värmen. Nu förstår jag varför Hyderabad anses ligga i södra Indien. Här blir det aldrig riktigt kallt, det är varmt året om. Jag har ju alltid beskrivit den som ”mitt i halvö-triangeln”, men ”triangeln” saknar faktiskt den norra delen av Indien och Indien är stort! Det är bra att resa för då får man nya perspektiv på saker och ting.
Och dessutom fick jag till slut användning för min vår/höst-jacka från Sverige. Nästa gång tar jag med mig regnbyxor och ylletröja också…