Hatar Hyderabad
Jag hatar att bo i Hyderabad. Det är en fruktansvärd stad att bo i. Det är skitigt, fult, trångt, varmt, förorenat och det blir bara värre och värre. För att ge plats åt den ökande trafiken breddar de nu vägarna runt om i staden. Det innebär att de hugger ner de få träd som finns kvar längst gatorna och river de delar av byggnaderna som ligger närmast gatan. Längst Road no 1, huvudgatan i vår stadsdel, ser man just nu fullt med halvrivna hus. De delar som inte behöver rivas står kvar som gapande sår. Det ser ut som en krigszon med bombade hus. När jag ser hur de hugger ner och dödar träden är det som en del i mig också dör. Träden behövs som skydd för hettan, buller och föroreningarna, för tillförseln av syre men även för det estetiska. Svalkande träd är en lisa för själen. De försvinner nu mer och mer. Kvar är den högljudda trafikströmmen i en kal och utarmad miljö. Ett påtagligt pris för ”den ekonomiska expansionen”.
Kavitha och Maliny, som både vuxit upp i Hyderabad men bott stora delar av sitt liv i USA, berättade igår på bokklubbsmötet att förr åkte människor till Hyderabad över sommaren för det var en så sval stad. Då var det tydligen en betydligt vackrare stad med mycket lummiga träd och varken mycket bilar eller byggnader. Vi nyinflyttade hade svårt att förstå den berättelsen. Det är i början av mars och värmen har börjat komma på allvar. Igår drog jag för gardinerna för att hålla värmen ute under sommaren och tog ut bomullsfilten ur påslakanet. Tyvärr drack jag för lite under dagen så på eftermiddagen kom huvudvärken. Sommaren är på väg.
(Hm, en tydlig reaktion efter vår resa, som beskrivs i nästa inlägg).