Hyderabad 2006

Jag kan härmed meddela att trafikpolisen i Hyderabad ökade sina intäkter från böter med närmare hundra procent förra året, från 110 miljoner rupie år 2005 till 200 miljoner år 2006.  Ökningen beror till stora delar på höjningar av bötesbeloppen på trafikpolisens ”heta lista”. Den listan ser ut så här (2005 års siffror i parentes):

Ingen hjälm: 100 (50) Rs
Användande av mobiltelefon: 500 (200) Rs
Inget säkerhetsbälte: 100 (50) Rs
Onykter körning: 1000 (500) Rs

100 Rs är för tillfället 15 kronor och motsvarar 1,5 % av vår chaufförs lön.

Domstolen funderar på att höja bötesbeloppet för användning av mobiltelefon till 1000 Rs. Det skulle innebära att straffen, för onykter körning respektive att prata i telefon samtidigt som man kör, blir lika. Det får en att fundera över olika länders syn på företeelser i trafiken.

Observera att fortkörning inte finns med på listan. Med en snitthastighet på under 20 km/h, är det faktiskt inget större problem.

Jag är själv lite förvånad av att en inställd semesterresa kunde kännas som ett så hårt slag som det faktiskt gjorde. Men för mig var det nog inte den uteblivna upplevelsen av Thailand som skakade om mig. Det var insikten att jag inte kunde lita på personerna på resebyrån. I efterhand inser jag att jag inte ville eller kunde tro att en resebyrå kunde utlova (sälja) en resa till mig utan att ha tillgång till alla biljetter. Jag ville tro på de övertygande orden från chefen på resebyrån. Ville inte inse att vi som personer är obetydliga i affärssammanhanget. Om vi blir besvikna av en utebliven resa så drabbar det inte dem. De fortsätter tjäna pengar på andra.

Jag vet att jag är naiv, men på något sätt vill jag inte ge upp min tro på den goda männsikan. Livet skulle bli så cyniskt.

Hm, det handlar väl om behovet av kontroll också. Att inte kunna planera sitt liv, eftersom man inte kan lita på människor som man är beroende av. Det är en hård läxa.

Det känns som det aldrig tar slut, det ständigt undflyende flytet. Missflyt. Miss Flyt, som flyter ovanpå allt. Hon som inte finns till, inte vill kännas vid vad som händer, vilket fungerar som tyngder. Tyngder som sänker, henne. Emellanåt djupt, där det är mörkt och hett som i stekande sol. Det brukar visst kallas helvetet. Hon är jag.

Nu har även jag fått kännas vid vad Tor pratat om länge. Att ha kollegor här i Indien som säger - ”inga problem, det ordnar sig, det fixar sig” – och sedan gör det inte det. Det skiter sig. Och den skiten hamnar inte hos kollegorna, den hamnar hos en själv. Innan man lärt sig. Lärt sig att hålla den ifrån sig, på ett eller annat sätt. Dit har inte jag kommit ännu. Just nu stinker det kring mig. Och det är kletigt.

Det vi absolut inte ville hända hände, ännu en gång. Vi är tillbaks från Sverige, med mycket hemlängtan i bagaget och en vecka kvar tills skolan börjar, MEN utan den planerade, avkopplande semesterresan till Thailand. Nötande tillvaro i lägenheten, är det som står på menyn just nu. Äta skit.

Utdrag från några beskrivande mejl, i omvänd datumordning: (more…)

Utdrag från ännu ett mejl: 

2 jan 2007 

“Men det är ju bara att sticka ut näsan utanför dörren och titta sig runt omkring för att inse att vi har det väldigt bra ändå. Det finns andra saker i livet som är viktigare än en semesterresa, och till Thailand kan vi alltid åka någon annan gång. Eller hur  

Man kan läsa lite Mark Levengood, så blir man lite gladare och varmare om hjärtat. “Sucka mitt hjärta men brist dock ej” köpte jag på Arlanda, istället för någon av de tjugotvå (22!) böckerna om hur du gör ditt liv bättre och blir lyckligare eller mer kreativ.”