Hyderabad 2006

Det har varit tuffa månader och emellanåt har vi alla tre velat åka hem. Det känns som det inte är mycket som fungerar här, varken för mig, Tor eller Carl. Så här formulerade jag mig till en nära vän för ett par veckor sedan:

“Vi ångrar mer eller mindre allihop att vi åkt hit. Tor har ett fördjävligt uppdrag. Carl trivs inte så mycket bättre i skolan nu, även om han inte verkar uttryckligen mobbad längre. Jag blir knäpp av att gå hemma och oroa mig för Carl. Försöker vara en bra mamma men känner mig ovälkommen överallt, i skolan och bland andra föräldrar och emellanåt av Carl själv. ”

Det som inte knäcker en, stärker en…
Just nu känns det som det värsta är förbi och att den här resan faktiskt kommer stärka oss! Peppar, peppar…
Håll tummarna!

5.30: Böneutrop och fågelsång i gryningen. En fågel har ett väldigt genomskärande läte, som någon liknat vid en kvinnas stön när hon närmar sig orgasm. Ganska träffande liknelse faktiskt. Tre dagar i veckan springer Tor iväg till Taj Krischna för att styrketräna.

6.45: Jag släpar mig ur sängen för att gör frukost till familjen. (Flingor med mjölk eller yoghurt, te och rostat bröd, d.v.s. ingen större skillnad mot hemma). Tor återkommer med bil från sin träning vid sju.

7.50: Full fart med att få ut familjen genom dörren för att Carl ska vara i skolan till åtta. (more…)

Carl kommer ha sommarlov i Sverige och Blekinge som vanligt. Vi kommer till Sverige lagom till midsommar och kommer ha huset i Blekinge som bas tills vi åker tillbaks till Hyderabad i augusti. Tor åker första veckan i augusti medan Carl och jag stannar ett par veckor till (som det ser ut just nu). Vi flyger tillbaks från Stockholm.

Det jag längtar mest efter just nu är att sitta och titta när fåglarna matar sina ungar i fågelholkarna utanför verandan. Bara vara. Och få sällskap lite senare till kaffet.

För ovanlighetens skull har vi gjort en grov plan för sommaren: (more…)

Jag skrev en text för en vecka sedan, om den utfrysning vi känt från de svenska familjerna som tog emot oss. Den censurerade Tor. Jag väljer därför att sammanfatta inledningen av vår vistelse här i Hyderabad med att vi blev ”inbjudna men inte välkomnade” av damerna i den svenska gruppen. Situationen har tärt mycket hårt på mig och hela familjen, men den börjar bli betydligt bättre nu. Två av tre relationer har vänt. (Den uttalade orsaken handlar om Tor och vad han gjort, men vi som känner Tor vet att det brukar finnas annat bakom uttlanden om att “det är Tors fel”).

Nu börjar jag känna av en hälsosam ilska över att jag lagt så mycket tid och energi på att älta dessa relationer. Det hade varit betydligt mer givande att lägga tiden på att lära sig mer om landet vi befinner oss i och umgås med andra människor. Men så är det väl med våra akilleshälar, vi stupar varje gång vi blir sårade.